Den neolitiska eran
I yngre stenåldersbegravningar var de vanligaste gravgodset olika stenredskap och keramik, eftersom dessa var de dagliga förnödenheter som de avlidne använde under sin livstid. Däremot förekom aristokratiska begravningar från den eran ofta rituella föremål gjorda av jade; dessa föremål fungerade som symboler för den status och rikedom som individerna ägde medan de levde.
Före-Qin- och Han-perioder
Före Qin- och Handynastierna (221 f.Kr.–220 e.Kr.) bestod gravgodset i vanliga begravningar främst av keramik, medan kungligheternas och adelns gravar var fulla av olika rituella kärl i brons. Dessutom, med anor från Shang- och Zhou-dynastierna, var bruket att begrava vagnar och hästar tillsammans med den avlidne också en utbredd sed.
Qin- och Handynastierna
Under Qin- och Han-perioderna, eftersom utövandet av människooffer inte längre var tillåtet, började ett stort antal mänskliga figurer-gjorda av lera och trä-uppträda i begravningar. Kejsare som Qin Shi Huang (regerade 247–210 f.Kr.) och kejsar Jing av Han (regerade 157–141 f.v.t.) gick så långt att de samlade hela arméer i sina mausoleer. Under denna era minskade gradvis förekomsten av bronskärl bland gravgods, vilket gav plats för utsökt lack och olika sidentextilier-ett skifte som fungerade som en sann återspegling av tidens sociala liv.
Wei, Jin och norra och södra dynastierna
Under Wei, Jin, och norra och södra dynastierna (220–581 e.Kr.), mognade hantverket inblandat i porslinstillverkningen gradvis; följaktligen kom porslinskärl och keramikfigurer att dela lika framträdande plats bland gravgods. Gravar från Tangdynastin innehöll ofta sancai (tre-färgad) glaserad keramik-en specifik typ av begravningsgods som kännetecknas av dess livfulla och magnifika färger.
Songdynastin
Songdynastin markerade en höjdpunkt i utvecklingen av det antika Kinas vetenskap, teknologi och kultur. Från denna period och framåt hade både socio-ekonomin och den vetenskapliga tekniken nått en anmärkningsvärd nivå av framsteg. Som ett resultat blev variationen av gravgods alltmer mångsidig, och de uppvisade inte längre de distinkta, era-specifika egenskaper som var så framträdande i tidigare begravningar.