Redan under yngre stenåldern rådde redan en primitiv tro på "själens odödlighet"; faktiskt, begravningsföremål har grävts fram på arkeologiska platser förknippade med kulturer som Hemudu och Dawenkou. Människorna från den eran skulle placera keramik och jadeföremål i de avlidnas gravar, i hopp om att de avlidna skulle kunna fortsätta sina dagliga liv och rutiner i livet efter detta precis som de hade i den här världen.
Vid tiden för Zhou-dynastin hade seden att använda jade som rituella kärl för offerriter blivit utbredd. Denna praxis sträckte sig bortom större ceremoniella tillfällen-som förfäderdyrkan och himlens vördnad-för att omfatta ett omfattande och detaljerat system som styr användningen av jade i begravningsriter.
Jade-begravningsföremål tjänade inte bara som tecken på rituella protokoll eller social status; mer fundamentalt förkroppsligade de de levandes innerliga strävanden-en kollektiv önskan för den avlidne att få njuta av en välsignad tillvaro i världen bortom. Det är av denna djupa anledning som seden att begrava de döda med jadeartefakter har bestått till våra dagar.